Pratar med mat i munnen

Det var som att gå på teater. En bättre föreställningen som började med att en äldre man i plommonstop hälsade oss välkomna i dörren. – Är det Åsa? Välkommen… I värmen i det lilla matsalsrummet hos Franzen och Lindeberg, F/L, satt 11 gäster och åt. Det var fullt, så när som på ett bord och i hjärtat kändes det både varmt, intimt, vilsamt och förväntansfullt. På vårt bord stod inget annat än en trälåda med en baguette på jäsning. Inga blommor, inget tjafs.

Brödet skulle vi få äta en bit in i middagen. Till det skulle Jon, vår servitör, kärna smöret på fetgrädde framför våra ögon. Det varma nybakade brödet med nykärnat smör och kärnmjölk var fantastiskt. Min brödälskande syster skulle säga att det var den bästa rätten. Det skulle inte jag, men vilken av de 15 andra rätterna som var bäst är svårt att säga. Kanske var det musslan i tre serveringar med den underbara rökt musselbuljongen, kanske var det sjöborren med saffransgrädde eller tartaren på havskräfta. Efterrätten med jästglass, russinvatten och öl som smakade äggtoddy kommer jag att minnas resten av mitt liv, precis som havtornsefterrätten som smakade som vitaminerna jag åt som liten. Enomdan tror jag de hette.

Ingen rätt vinner eftersom det var helhelheten som var så speciell och alla små upplevelser vid sidan av. Den levande havskräftan som var lite rymningsbenägen och skrämde vårt grannbord, förvåningen över alla grönsaker och råvaror som finns att tillgå så här års i kallaste norden och smörkärningen vid vårt bord. I en rätt tyckte jag fisken var för hårt rimmad och Enomdan framkallade för många traumatiska barndomsminnen. Men det noterades mest i förbifarten. Smakerna var höga, koncentrerade och allt vara bara djäkligt gott.

Vi åt, vi drack. Vi tittade, vi frågade. Men framförallt så njöt vi av våra 15 rätter. Det kostade som en weekendresa till Europa. Dyrt. När man betänker att de var 7 som jobbade i köket och 5 i matsalen för att serva oss 19 ätande (de har en matsal bredvid med plats för 8) och läser deras filosofi kring råvaror så förstår man. Det kostar att smaka så här.

Ett MVG till F/L och en önskan om att någon gång få återkomma. Tack F/L och tack raraste Åsa.

 Skriv ut