Surdegsanekdot
Jag och surdegar är inte vänner. Jag vill så gärna bli kompis men jag känner inte att det är ömsesidigt. Rent teoretiskt tycker jag att det borde kunna funka, jag menar: jag är rätt duktig på att laga mat, jag kan baka vanligt bröd, jag har både Jan Hedhs och Blogg-Martins böcker hemma i bokhyllan och jag har till och med gått på kurs för Saltås egen president Manfred.
Med i bagaget från Manfreds kurs fick jag två surdegar som skulle vårdas ömt. De vårdades men jag kan inte påstå att det var ömt. Det är som med den första förälskelsen som tonåring, man visste inte riktigt hur man skulle kyssas eller vara romantisk så det blev lite som på teve, fast taffligare. Jag försökte först med baka med rågsurdegen. Det blev ett bröd som en barkbrödsbagare skulle blivit stolt över. Lite ängsligt försökte jag vårda resterna av surdegen och efter någon veckas vila vågade jag mig på ett nytt försök. 'Brunkans långa’ är ju ett gott bröd tänkte jag, och Helen hade i något reportage bedyrat att det inte var svårt att baka. Det passade mig och dessutom så kunde brödet jäsas över natten i kylskåp. Hemma en lördagkväll röjde jag plats i kylskåpet och satte i gång, med ganska starkt självförtroende vad jag minns.
Vid 5-tiden på natten vaknade jag med värkar, tio dagar före utsatt nedkomst. Brödet! sa jag. Barnet! sa mannen och ringde barnvakterna. Med intensiva värkar bakade jag ut degen medan mannen packade BB-väskan. Föräldrarna fick lika mycket intruktioner hur äldste sonen skulle skötas som hur brödet skulle gräddas. 2 dagar senare kom vi hem med en nybakad son. Barnvakterna sa att brödet smakade gott men när de hade gått smög jag runt och letade rester. Jag hittade en halva. Den såg ut som en snustorr 'Lingongrova’.
Nu har det gått ett år och jag är lite sugen på ett nytt försök. Är det någon som har någon idé på vad jag ska baka?
Skriv ut
